hundrafyrtiofemsidor.blogg.se

Böcker är inte bara högst älskvärda på grund av det egenvärde deras historier har, utan för de insikter som tenderar drabba i alla fall mig som en blixt från klar himmel. Den förståelse som uppdagar sig - för världen, allt som skiljer oss åt och håller oss samman. För text och språk, kärleken till ord och de gränslösa möjligheter till kommunikation som bokstäverna tillsammans bygger. Men kanske främst, förståelsen för sig själv - insikten om att man inte är ensam. Det betryggande i att inse att på alla platser, i alla tider finns det folk som andas, lever, dör, skrattar, gråter och tänker precis som jag gör. Ingen är precis som en själv, men tillsammans bär vi all världens erfarenhet, sorger och lycka tillsammans; över generationers gränser, nationers och språks och kulturers gränser. Den insikten, att även om man inte kan känna det, så bär vi varandra genom livet - när det kommer till kritan är alla kännande, levande människor.

Min finaste exempel på det bandet, då främst över tid, är att läsa Jane Austen eller valfri av systrarna Brontës böcker. Innan jag plockat upp någon av de litterära pärlorna vandrade jag runt i villfarelsen att vara kär och galen var något reserverat för min tid, min generation. Förr var äktenskap enbart någon form av konsensusbeslut fattat för att maximera vinsten för samtliga inblandade parter, bläddra tillbaka några sekel och du skulle inte hitta en kotte som ägnade åt sånt där som romantik och att älska. Men så, för ett tag sedan blockade jag upp Emma, Svindlande höjder, Stolthet och fördom med flera och det finns bara en sak att säga - herre. gud. vad. fel. jag. hade. X och Y och A och B gick runt  och var precis lika superkära och upp i öronen betuttade som jag varit i tidigare partners. Fjärlilar i magen är uppenbarligen inte reserverade för det 20nde århundradet, och på något sätt känns det väldigt befriande.

Jag lärde mig läsa i dagisåldern. Inte så bra, sällan korrekt och alltid med lätt stakning - dock läste jag ju faktiskt, om än präglat av en femårings slarviga otålighet. Det dröjde tills andra klass innan någon, förmodligen min mamma, satte Harry Potter i händerna på mig och då - då hände det grejer. Jag plöjde samtliga utkomna böcker i serien, gång på gång och slukade även annan litteratur med samma frenesi som andra barn lekte dunken och bytte bokmärken. Som nioåring kändes barn- och ungdomsböcker hopplöst utjatade och jag snöade in på klassisk litteratur istället; En liten prinsessa, Skriet från vildmarken, Gullivers resoer och så vidare och så vidare. Så, varför denna brinnande passion för böcker? Ett aldrig svalnande intresse som nu - snart tio år senare - fortsätter glöda.

Jag tror det handlar om vad man faktiskt gör när man läser. Det läsande (främst av skönlitteratur) innebär för mig är att helt ge sig hän, att förlora sig i författarens imaginära verklighet och bli någon annan för ett tag. För mig börjar en lässtund för mig sekunden jag förlorar den riktiga världens tidsuppfatting, när koppen te svalnar bortglömd och de tryckta orden blir livet för en timme eller två.

Facklitteraturen är mig lika kär, om än på ett annat sätt - att välja mellan fakta och fiktion är lite som att tvingas välja mellan sina barn. Man kan älska men på skillda sätt helt enkelt. Om skönlitteratur blir en välbehövlig paus från verkligheten är facklitteraturen den kompliment som påminner om hur världen faktiskt ser ut. Det senaste året har jag i och med ett stort politiskt engagemang prövat alla tänkbara sätt för att grunda argument och kamma hem poäng i debatter - facklitteratur, gärna tryckt, är för mig det överlägset bästa sättet för att göra tidigare nämnda