hundrafyrtiofemsidor.blogg.se

Jag lärde mig läsa i dagisåldern. Inte så bra, sällan korrekt och alltid med lätt stakning - dock läste jag ju faktiskt, om än präglat av en femårings slarviga otålighet. Det dröjde tills andra klass innan någon, förmodligen min mamma, satte Harry Potter i händerna på mig och då - då hände det grejer. Jag plöjde samtliga utkomna böcker i serien, gång på gång och slukade även annan litteratur med samma frenesi som andra barn lekte dunken och bytte bokmärken. Som nioåring kändes barn- och ungdomsböcker hopplöst utjatade och jag snöade in på klassisk litteratur istället; En liten prinsessa, Skriet från vildmarken, Gullivers resoer och så vidare och så vidare. Så, varför denna brinnande passion för böcker? Ett aldrig svalnande intresse som nu - snart tio år senare - fortsätter glöda.

Jag tror det handlar om vad man faktiskt gör när man läser. Det läsande (främst av skönlitteratur) innebär för mig är att helt ge sig hän, att förlora sig i författarens imaginära verklighet och bli någon annan för ett tag. För mig börjar en lässtund för mig sekunden jag förlorar den riktiga världens tidsuppfatting, när koppen te svalnar bortglömd och de tryckta orden blir livet för en timme eller två.

Facklitteraturen är mig lika kär, om än på ett annat sätt - att välja mellan fakta och fiktion är lite som att tvingas välja mellan sina barn. Man kan älska men på skillda sätt helt enkelt. Om skönlitteratur blir en välbehövlig paus från verkligheten är facklitteraturen den kompliment som påminner om hur världen faktiskt ser ut. Det senaste året har jag i och med ett stort politiskt engagemang prövat alla tänkbara sätt för att grunda argument och kamma hem poäng i debatter - facklitteratur, gärna tryckt, är för mig det överlägset bästa sättet för att göra tidigare nämnda