hundrafyrtiofemsidor.blogg.se

Böcker är inte bara högst älskvärda på grund av det egenvärde deras historier har, utan för de insikter som tenderar drabba i alla fall mig som en blixt från klar himmel. Den förståelse som uppdagar sig - för världen, allt som skiljer oss åt och håller oss samman. För text och språk, kärleken till ord och de gränslösa möjligheter till kommunikation som bokstäverna tillsammans bygger. Men kanske främst, förståelsen för sig själv - insikten om att man inte är ensam. Det betryggande i att inse att på alla platser, i alla tider finns det folk som andas, lever, dör, skrattar, gråter och tänker precis som jag gör. Ingen är precis som en själv, men tillsammans bär vi all världens erfarenhet, sorger och lycka tillsammans; över generationers gränser, nationers och språks och kulturers gränser. Den insikten, att även om man inte kan känna det, så bär vi varandra genom livet - när det kommer till kritan är alla kännande, levande människor.

Min finaste exempel på det bandet, då främst över tid, är att läsa Jane Austen eller valfri av systrarna Brontës böcker. Innan jag plockat upp någon av de litterära pärlorna vandrade jag runt i villfarelsen att vara kär och galen var något reserverat för min tid, min generation. Förr var äktenskap enbart någon form av konsensusbeslut fattat för att maximera vinsten för samtliga inblandade parter, bläddra tillbaka några sekel och du skulle inte hitta en kotte som ägnade åt sånt där som romantik och att älska. Men så, för ett tag sedan blockade jag upp Emma, Svindlande höjder, Stolthet och fördom med flera och det finns bara en sak att säga - herre. gud. vad. fel. jag. hade. X och Y och A och B gick runt  och var precis lika superkära och upp i öronen betuttade som jag varit i tidigare partners. Fjärlilar i magen är uppenbarligen inte reserverade för det 20nde århundradet, och på något sätt känns det väldigt befriande.